Livet är lustigt ibland, men ändå ganska fantastiskt. Det är fantastiskt att vi kan finna små ljusglimtar i de allra mörkaste stunderna. De svåraste stunderna i livet.
Det är varken första eller sista gången jag säger det, men jag är oändligt tacksam för det stöd jag har av människorna i min omgivning. Det är mestadels pga av dem jag faktiskt orkar med allt ibland.
Allmänt har jag fina människor runtom kring mig, för att jag har valt det. Men de som jag har allra närmast är guld värda på så många sätt. Jag finner ro i det, att ha dessa personer i mitt liv utan att ta dem för given och jag finner ro i att jag vet att tillslut löser det sig ju. För det gör det. Det blir kanske inte alltid som du tänkt dig eller vill, livet är oberäknerligt på det sättet, men det ordnar sig. Det är bara att kämpa sig igenom perioderna som är jobbiga. Gråta, skrika och kriga sig igenom det. Följ magkänslan och hoppas på det bästa.

 

Just nu befinner jag mig i en tanke och-känslomässig berg och-dalbana. På sista tiden har jag fått vända mig ut och in för att försöka komma fram till något, och jag vet inte ens vart jag ska börja.
Men jag försöker hålla fast vid de mer fasta punkterna i mitt liv. Så som att jag har ett arbete att gå till. Även om det kan vara energikrävande ibland det med så har jag underbara kollegor och skulle jag inte ha ett jobb att gå till skulle jag nog ibland bara dra täcket över huvudet och stanna kvar där resten av dagen.
Jag har mål att nå, att kämpa för. Träningen för ryggen.

 

Men hur mycket än världen skakar ibland så det som bland annat får mig att fortfarande ha huvudet upp och fötterna ner är de här personerna i min omgivning som själva krigar på, trots hinder på vägen.
Jag har en vän som gick bort för snart ganska precis 2 år sedan. Han var en sådan. Han kämpade mot sin cancer så länge och så tappert, utan att egentligen använda det som ett stort hinder i sitt liv även om det faktiskt var det. Men det är många som gör det, som lägger krokben för sig själv när saker inte går som de tänkt sig. Och använder det som en anledning att inte kunna nå ditt du vill. Eller kunna försöka göra det iallafall.
Han påverkade mig mycket på det sättet. För vad är en skolios att stå ivägen för mig? Innan min operation var jag livrädd att något skulle gå fel, men vad fasen, nog skulle jag klara det! Han hade trots allt genomgått minst ett 10-tal operationer och behandlingar för att ta sig igenom en dödlig sjukdom. Nu vann han ju inte över den, men han försökte in i det sista.

Jag har en vän i dagsläget som inte har haft det bästa året, om jag säger så. Men jag ser samma sak i honom, även om han har all anledning att bara sätta sig ner och skita i allt så gör han inte det. Även om livet gett honom käftsmäll på käftsmäll så gör han ändå sitt bästa. Det är en av många saker jag beundrar honom för. Han är fantastisk den här människan och jag är tacksam att jag har honom i mitt liv.
Jag är tacksam att jag har personer i mitt liv som motiverar mig och jag är tacksam att jag har saker att kämpa för.