3 Maj

Dom flesta som känner mig riktigt bra vet nog om att jag uttrycker mig allra bäst i skrift. Jag älskar verkligen att skriva. Jag har alltid tyckt om det, ända sedan jag var liten.
Jag minns hur jag satt både för hand och på datorn och skrev historier som jag tänkte kunde bli en bok. Idag tänker jag fortfarande att det skulle vara fantastiskt att få skriva en bok.
Jag skrev även dagbok när jag var yngre. Tror tyvärr inte att de finns kvar idag dock.

Nu har jag bloggat i några år, mer eller mindre aktivt. Och har säkert bara publicerat hälften av det jag skrivit, om ens det. Men det är rätt intresant att läsa sådant som du skrivit några år tillbaka. Visar så tydligt hur du utvecklat både skrivandet och hur du utvecklats som person.
 
Tror jag skrivit om det i något tidigare inlägg, självrespekt. Har många opublicerade inlägg som egentligen handlar om just det iallafall. Vissa som jag inte ens förstod just då att de gjorde det. Det var mer oklara och frustrerade känslor och tankar.
Sägs att det är lätt att vara efterklok ibland, men man lär sig ju av sina misstag. Eller av sina erfarenheter.
Känns iallafall skönt att idag kunna säga att jag är mycket bättre på det. Omän jag har en bit kvar kanske. Men jag sätter mig inte i lika många situationer som jag inte mår bra av och jag lägger inte ner lika mycket energi på personer som jag inte får något tillbaka av.
Det hjälper mycket att omge sig av personer som inspirerar dig och hjälper dig att utvecklas. Som får dig att vilja utvecklas. Omän de är få, så är de guld värda. Jag har mina och det är jag tacksam för.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Sofia Edlund

How we survive is what makes us who we are

RSS 2.0