Det är märkligt hur du kan ägna år åt att bygga upp en nästintill ogenomtränglig mur som är lika hög som dig själv och dubbelt så bred. Att känna att du helst av allt vill vara ensam för att du har så svårt att se dig själv med någon. Svårt att komma ihåg hur det känns att känna ens.

Men så står du plötsligt där med en annan människa bredvid dig och förstår inte alls hur det gick till. Han behövde inte ens riva den där muren, han hoppade bara över den.

 

Och han får mig att le. Ja herregud, dom där smilgroparna, han är så charmig när han ler. Han är generös och väldigt rolig. Och han doftar så gott. Väldigt snygg. 

För första gången på flera år är det inte alls lika svårt att se mig själv med någon plötsligt. Inte med honom.

 

Men hur fantastiskt det än är med den där känslan när allt är okomplicerat och genuint redan från början så är det även då du inser hur läskigt det faktiskt är.

Att dela med sig av sig själv och att ha en annan människa inpå livet igen. Att ge dom makten och lägga din tillit i deras händer. För tidigare personer har ju faktiskt missbrukat den.

Men du inser också hur tur du har. Som hittat någon som är villig att ge sig själv till dig, att vilja våga med dig.

 

Och hur sjukt är det inte att ha två tandborstar på toaletten istället för en? Att ha någon att somna med, men framförallt vakna intill?

 

Det är bara att inse också att jag faktiskt längtar efter honom när jag inte är med honom och att jag blir barnsligt glad av hans närvaro. Och att han numer fyller upp större delen av min tankeverksamhet.

Att mitt hjärta faktiskt dunkar på av glädje att få vara med honom.