För några månader sedan fick jag frågan "hur känns det att vara kär?", av en nära vän. Det lustiga är att jag inte kunde svara på det. Men kan man det? Förklara hur det är?

Jag vet att jag är kär nu men innan jag träffade min kille så tänkte jag exakt samma sak, hur känns det att vara kär? Kommer jag ens känna igen känslan när jag känner den? För jag kommer inte ihåg hur det är.

 

Det finns så många olika kärlekar, jag tror inte att man kan förklara det heller. Jag tror speciellt inte att du kan förklara hur en förälskele känns.

 Jag vet att inte jag kan det iallafall, för en förälskelse för mig har aldrig varit fjärilar i magen och att sväva runt på rosa moln.

 

Men skulle jag försöka förklara vad bråkdelen av kärlek är, för mig, så skulle jag säga att det är en livsstil. Det är ett val du gör, varje dag. Även om det ibland är omedvetet.

Kärlek är avsiktlig. Jag tror inte att du kan planera att bli förälskad, eller vem du ska älska, eller sluta älska för den delen, men kärlek är ett medvetet val. Att välja att ge och att välja att kämpa för den och för personen du valt att leva med, varje dag.

Det är ett val att inte gå och vara bitter och långsint. Att vara tålmodig och lyhörd. Det handlar om medkänsla.
Om självrespekt och respekt jämtemot varandra. Och om ärlighet, även om den sårar. Att kärleken kan fortsätta ändå. Att man vill fortsätta kämpa för den, ändå.
Det handlar inte om stolthet eller makt och det handlar inte enbart om fysisk attraktion. Det handlar heller inte om att vara med någon som får dig att inte känna dig ensam.

Det handlar nog lika mycket om vad personen får dig att känna som vad andra inte får dig att känna.
Men jag tror att kärlek är mer än bara känslan du känner.

 

 

För mig handlar det även om kommunikation. Inte bara den vanliga vardagliga, nödvändiga, som alla relationer bör ha för att faktiskt fungera. Utan den här med utbyte av tankar. Jag tänker så mycket. Analyserar. Jag vet oftast inte vart jag ska ta vägen med mina tusen och åter tusen tankar. Så jag behöver någon som lyssnar, hur onödiga eller konstiga dom än tycks vara. Och framförallt någon som är intresserad av att diskutera med mig. Behöver någon som frågar vad jag tänker på.

Genuin, odelad uppmärksamhet, det är så viktigt. Närvaro.

 

 

Jag tror även att det tar flera år innan du lär känna en annan människa.
Det är väl därför ni inte ska ta förhastade slutsatser när ni är nyförälskad och nyss träffat varandra. Så som att skaffa barn eller gifta er. Eller kanske till och med flytta ihop.
Att vara sambo med någon gör faktiskt att du lär känna personen på ett helt annat sätt. 

Vi har varit sambos i ett halvår snart och jag kan säga att jag har fått se sidor hos honom som jag inte ens visste att han hade. Så som han hos mig. Vi har varit tillsammans i ett år och det kommer garanterat bli fler överraskingar om varnadra, kanske till och med några ouppfyllda förväntningar.
Men det är väl också det det handlar om, att lära sig vad den andra behöver och förstå hur man ska leva tillsammans. Anpassa sig. Det handlar om att inte ge upp när man stöter på motgångar och att inte låta varandra gå.

 

När jag hör ordet kärlek så tänker jag främst på min familj. Jag har fått höra att jag framhäver dem på ett speciellt sätt, och det gör jag nog. Jag vet de som inte har samma relation till sin familj och sina föräldrar som jag har och jag förstår det till viss del, men jag skulle aldrig kunna tänka mig hur det skulle vara att inte ha det. Mina föräldrar är mina förebilder, både i livet och i kärleken. De har och kommer alltid vara en trygghet. Och det är nog bla dom som har lärt mig att älska. Satt grunden på hur jag älskar.

Det mest vardagliga och renaste exemplet som jag kan ge på vad kärlek är, det är nog kärleken en mor (eller far för den delen) har till sitt barn. 

Dom är villig att ge utan att vänta sig något som helst tillbaka.
Ska kärlek vara krävande och/eller en känsla av ägande? Nej.
Men jag tror att det är svårt att inte ha krav på människor i sin omgivning. Jag har själv höga krav på både mig själv och på andra. Men jag har själv dock aldrig haft svårt att ge utan att förvänta mig något tillbaka. Och det blir fel det med ibland. För det är på både gott och ont, när det blir till både min främsta styrka och största svaghet.

Hehe, men vem har sagt att kärlek är enkelt eller okomplicerat? Brukade förut säga att är det rätt så är det lätt. Nåja, det kanske stämmer i vissa fall!