Helvete.

Jag har alltid tyckt att jag haft ganska kontroll över mina känslor, iallafall försökt ha det. Men ibland krävs det inte mycket för att det ska brista... Öpnnar messenger-appen och ser ditt namn som inloggad. Förutom att det inte är du som är inloggad. Mest troligt din mor eller far, eller någon annan som stod dig nära.

Det är fortfarande ovant att tänka tanken att du faktiskt inte finns kvar. Det är jobbigt och det är sorgligt. Och så jävla orättvist. Du var en väldigt bra vän och medmänniska. Och jag tänkte på dig ofta. Beundrar dig hur stark du var. Jag önskar att jag kunnat träffa dig oftare.

 

 

På senaste tiden har jag funderat mycket kring mina aktiva/oaktiva val av vänner. Speciellt när jag förlorat en i cancer. Det blir så mycket verkligare då, och viktigare. Att veta att de vet vad dem betyder.
Och att omge sig av personer som du mår bra av och som lyfter dig. Även om jag inte nått ända fram så har jag blivit bättre på det, att välja rätt.
Har mindre tålamod och vilja att engagera mig i de som inte ger något tillbaka.

 

Oavsett om det är någon du känt en större del av ditt liv eller bara något år, står ni varandra nära är det alltid lite sorgligt när man förlorar kontakten.
Jag har tappat några vänner senaste åren, pga bristen av engagemang från deras håll. Men det är nog lite på gott och ont, det här med att oftast vara den som försöker hålla relationen vid liv. Att ge mer än vad du får.
Jag vill inte vara på något annat sätt, men det betyder inte att det inte är energikrävande. Har nog fått det av både min mor och min far, att alltid tänka så mycket på andra och deras mående. Att värna om det.
Men vad ligger värdet i att lägga energi på människor som inte längre priotiterar dig?