Ibland glömmer jag bort att det inte är så självklart att man har den relationen som jag har till mina föräldrar. Alla har inte den turen.

Alla har inte föräldrar som fortfarande är tillsammans eller som ens är kvar i livet. Vissa har nästan ingen kontakt alls med dem, andras finns bara där i bakgrunden.

Och så mina. Helt fantastiska. 

Ibland när jag tänker på det känns hjärtat extra stort och extra fullt, nästan så att det sprängs.

De har även satt ett rätt jäkla bra exempel på hur en relation kan vara. Ska vara. Hur man bör behandla varandra. Och hur man bör vara som förälder.

Finns nog tusen olika sätt som man kan vara en bra respektive dålig förälder, och jag kan inte komma på ett enda dåligt som jag varit med om under min uppväxt.

Självklart har även mina föräldrar sina fel och brister, så som alla andra. Men de kan erkänna dem också, det är bla det jag älskar dem för. Beundrar dem för det.

Beundrar hur stark båda är och bla hur mycket de fick kämpa med mina syskon när de var i tonåren. Och hur underbara även de har blivit idag, på grund av det.

Hur bra de lyckats med alla oss barn.

Och jag är tacksam som kan ha en så lättsam, rolig och på samma gång seriös relation till båda två, som jag har.

Jag kan skämta med dem lika mycket som jag kan prata med dem om jag behöver.

Och jag är tacksam att jag själv influerats som person av dessa människor. Att jag kan se upp till dem båda.

Att min mor är så lik mormor gör mig glad. Två kvinnor jag verkligen kunnat/kan se upp till.

Och att pappa alltid är så givmild. Sådär så att det smittar av sig.

Det är så otroligt kul att alla mina och mina syskons vänner även tycker om mina föräldrar. För de är verkligen lätta att tycka om. Och det är kul att de ser våra vänner som deras vänner.

Jag älskar er, käre mor och far.