Det är lustigt, det här med kärlek. Lustigt hur vissa träffar den dom vill leva med när dom är femton medan andra träffar någon när dom är mitt i livet. Fantastiskt att faktiskt träffa någon när du är så ung och växa tillsammans istället för att växa ifrån varandra. Men det är kanske det som gör att man verkligen lär känna varandra, att gå igenom tonåren tillsammans. Lära sig att stå ut med varandra. Och det tar verkligen flera år att lära känna en annan människa. Flera år att lära sig dela med sig av sig själv.

Samtidigt ganska fantastiskt att kunna vara nykär när du är fyrtiofem. Eller sjuttio. Blir alltid lika varm i hjärtat när jag ser ett äldre par gå hand i hand, hur fint? Eller när min mamma pussar pappa på kinden.

När det ibland kan kännas hopplöst känns det dock faktiskt bra att även veta att kärlek kan hålla många, många år. Att den faktiskt består helt enkelt. Jag har själv sett det. Mamma och pappa. Mormor och morfar. De hann fira guldbröllop, plus några år till. Min mormor träffade min morfar när hon var arton, någonstans där iallafall. Och de hade så många fina år tillsammans. Att se mina föräldrar gör att jag vet hur ett sunt förhållande ser ut och kan vara. Förstå hur jag vill bli behandlad, som min pappa behandlar mamma.

Jag är (snart) tjugotre år och har inte hittat den jag vill leva med ännu. Ibland undrar jag om jag kommer vara mitt i livet innan jag hittar någon. För det känns så långt bort just nu. 

"Men tjugotvå, tjugotre, det är ju ingenting?" - tröttsamt att höra det gång på gång. Jag vet att jag är ung, men i en sådan konstig tidsperiod i livet. Vissa av mina vänner i min ålder är gifta, andra har barn, medan resten roar sig med att festa och ta till vara på dagen. Tar den som den kommer bara. Inget utav det är fel, men jag kan inte bestämma mig vilka utav dem som jag avundar mest.

Endel av mig längtar efter familj, en annan önskar att jag kunde ta saker och ting som dom kommer. Inte behöva analysera eller definiera allting, mest av allt det. För det kan ofta komplicera saker - och jag tror ändå att är det lätt så är det rätt.