Jag läste just ett utkast från 2011. Och sedan ett från 2012, ganska precis ett år efter det första. Och dom hade ganska liknande innehåll. 

Det var alltså lite mer än tre år sedan. Och jag skrev om hur jag var fast i en situation med en person som jag inte visste hur jag skulle ta mig ur. Ni vet, det där när en person inte vill ha dig men samtidigt inte kan släppa dig? Och vice versa. Något som ligger och gnager flera veckor/månader/år och där du inte inser hur lite självrespekt du faktiskt har med den här människan. Lite så. Men en dag vänder det ju faktiskt. Det vet jag idag. Och även om det inte kändes som att det skulle göra det då, så det gör det. Jag vet nog fortfarande inte varför, eller hur. Och jag vet inte om det har med ålder, mognad eller erfarenhet att göra, eller alla tre, men idag respekterar jag mig själv mer. Och idag förstår jag inte varför jag la ner så mycket energi på det. Men egentligen, hur ska någon annan kunna respektera dig om du inte gör det själv? Det fungerar inte så. 

Hur som helst så kan jag inte låta bli att le lite åt mina tankar och ord i de där texterna (ja, idag kan jag faktiskt skratta åt det). Det är så länge sedan - och säkert en av många anledningar till varför jag är den jag är idag. Lite mer cynisk. Och saklig. Reserverad. Men med mer självrespekt och självinsikt.