Efter att ha bott i ett och samma samhälle i snart 22 år så har jag inga problem alls att flytta härifrån. Även om jag bott och växt upp i samma hus i 21 år så var det inte så sorgligt som det borde vart när vi sålde det och halva familjen flyttade och den andra halvan vart kvar. Jag och bror kvar här i Arvidsjaur. Mor, far och syster i Piteå. Det var inte särskilt tungt för att hem är där min familj är. Hem kommer alltid vara där mor och far är.

 

Så, om ungefär två månader lämnar jag lugna lilla Arvidsjaur och blir istället Umeåbo. Lämnar tryggheten och provar på något nytt, om det blir skola eller jobb återstår att se. Men jag ser verkligen fram emot att träffa nya människor. Få en ny omgivning och miljöbyte.

 

Nu är inte jag en sådan som tror att flytta hjälper att rensa ut allt negativt i ens liv, för det gör det inte. Men vem vet, du kanske kan hantera det på ett bättre sätt utifrån nya förutsättningar?

Jag vet iallafall att jag som sagt inte sett fram emot något så mycket på länge. Och vem behöver inte något att längta till?

 

Det finns dock några personer jag kommer sakna väldigt mycket. Och jag hoppas att dom vet att dom kommer vara saknade. Hoppas dom vet att jag tycker att dom är bäst. För det är dom.