Läste just en artikel om själsfränder. Det är något jag aldrig egentligen har "trott på"... Det har som bara låtit konstigt i mina öron. Att verkligen hitta sin andra hälft, sin själsfrände. Man kan väl vara lycklig och kär utan det? Och visst, det kan man. Men som artikeln förklarade så känns det som om något saknas, även om man är lycklig med någon. Vissa kanske lever hela livet utan att träffa en själsfrände medans andra hittar flera. Jag tror att en själsfrände även kan vara en vän, det behöver inte vara en kärlekspartner. För mig känns det ofta som om något saknas. Jag vet dock inte om jag ska tro på detta ändå, nu efter att jag läst atrikeln. Men egentligen, varför skulle det inte finnas?

 

Det förklaras som att en själsfrände är någon som du är andligt bunden till, att det finns ett band mellan er som inte kan brista. Ett band av kärlek och förståelse. Det gäller en orubblig attraktionslag mellan er, som om en magnetism drar er mot varandra. Dragningen du känner är oftast helt annorlunda motför en vanlig förälskelse eller en sexuell attraktion. Det är mer en djup känsla, inifrån.

Ni är ganska lika, har samma åsikter och förstår varandras känslor.

Det stod även att man kan hitta sin själsfrände men inte vara mogen för det. Eftersom det är så mycket som händer inom dig när man träffar den där personen. Men det viktigaste är nog kärleken till oss själva, för älskar och respekerar vi inte oss själva så kan ingen annan göra det heller. Det är svårt iallafall. Vi kan inte lägga över ansvaret för vår lycka och kärlek på den vi lever med, vi måste ta anasvar för våran egen lycka.

Att behöva en annan människa är inte kärlek, det är rädsla.

 

Och jag känner faktiskt igen det litegrann. Jag tror att jag gör det iallafall, om det inte är inbillning.

Men jag har den där personen som alltid berört mig på ett sätt som ingen annan har, som jag dragits till. Och som jag har funderat över om det bara är en vanlig attraktion, som jag tyckt att det inte kan vara men som jag ibland försökt övertala mig själv att det enbart är. Problemet är väl attt vi aldrig varit tillsammans, vi har inte ens dejtat. Så hur vet man? Men jag tror verkligen att det finns personer som är något speciellt för oss, som vi har osynliga band med. Jag vet att det finns. Man kanske kan kalla det själsfrände.