Långa nätter
Vad sitter man ens uppe och väntar på, sådana här nätter?
Du dröjer dig kvar småpysslande med något, eller görandes ingeting alls. Fast i musiken och i dig själv. Väntar och försöker fördriva tid. Kollar på klockan emellanåt.
Väntar. Vad väntar man på? Att klockan plötsligt ska hoppa fram två timmar och att något speciellt har hänt?
Om du skulle vara ni istället så skulle väntan inte vara så ångestfylld.
Det skulle kanske inte vara någon väntan alls. Det är kanske det du väntar på, någon vacker, och absolut speciell person. Som plötsligt skulle vara där och fylla din kväll, och din nästa dag, din kväll igen och nästa dag igen, och igen. Och igen.
Väntan formas till minnen.
Du dröjer dig kvar småpysslande med något, eller görandes ingeting alls. Fast i musiken och i dig själv. Väntar och försöker fördriva tid. Kollar på klockan emellanåt.
Väntar. Vad väntar man på? Att klockan plötsligt ska hoppa fram två timmar och att något speciellt har hänt?
Om du skulle vara ni istället så skulle väntan inte vara så ångestfylld.
Det skulle kanske inte vara någon väntan alls. Det är kanske det du väntar på, någon vacker, och absolut speciell person. Som plötsligt skulle vara där och fylla din kväll, och din nästa dag, din kväll igen och nästa dag igen, och igen. Och igen.
Väntan formas till minnen.
URL: http://ninasofiaeklund.blogg.se/
Jag känner igen det där alltför väl. Man sitter vaken, och väntar för att kanske kommer någonting att hända, kanske kommer någon att höra av sig. Och om man somnar kanske man missar tillfället? Man kanske missar att skriva med någon speciell. Men egentligen, vad spelade det för roll? Varför ska man måsta vänta? Personen i fråga finns ju kvar dagen efter likaså? Men väntar, det gör man.