Vad sitter man ens uppe och väntar på, sådana här nätter?
Du dröjer dig kvar småpysslande med något, eller görandes ingeting alls. Fast i musiken och i dig själv. Väntar och försöker fördriva tid. Kollar på klockan emellanåt.
Väntar. Vad väntar man på? Att klockan plötsligt ska hoppa fram två timmar och att något speciellt har hänt?

Om du skulle vara ni istället så skulle väntan inte vara så ångestfylld.
Det skulle kanske inte vara någon väntan alls. Det är kanske det du väntar på, någon vacker, och absolut speciell person. Som plötsligt skulle vara där och fylla din kväll, och din nästa dag, din kväll igen och nästa dag igen, och igen. Och igen.
Väntan formas till minnen.